Kapitel 5

Kapitel 5

På en ödslig väg som sträcker sig igenom en av de få skogar vars färg fortfarande lyser av den allaste grönaste grön, far ett fordon fram så snabbt att det är svårt för den enskilda att avgöra vad det egentligen var. Mötande bilar får se upp då detta fordon mer än gärna tränger ut sig i mitten av den tvåfiliga körbanan. Reaktionerna är olika, vissa tutar hysteriskt, medan andra väjer så hastigt att de nästan hamnar i diket. Vad de än gör så verkar den här föraren inte bry sig ett enda dugg.

I en av de mötande bilarna sitter två nyfikna pojkar i baksätet. Fram tills nu har de knappt yttrat ett ord, utan mest surat över att deras mamma som kör bilen har tvingat med dem för att träffa morföräldrarna. Så dyker plötsligt en bil upp runt den kommande kurvan i en förskräckligt hög hastighet. Mamman blir så bestört att hon tvärnitar med andan i halsen. Då hon stirrar kallsvettigt på fordonet som susar förbi så hörs pojkarna uttrycka sin häpnad över samma bil. För att få en sista glimt av bilen knäpper de bägge upp sina säkerhetsbälten och vänder sig mot bakrutan.  Som små barn alltid gör så börjar de direkt tjata på sin mor om hur häftig bilen var. Men modern är inte den typen av person som blir imponerad av fartdårar eller exklusiva sportbilar. Hon tar upp sin mobiltelefon och ringer polisen på en gång.

Om hon bara hade sett att det var en polisbil som körde förbi henne, då hade hon nog aldrig ringt. Däremot skulle hon nog ifrågasatt polisbilens nationalitet.

 Att se en italiensk polis i sydvästra Frankrike är otroligt osannolikt. Men den här italienska polisen har ett viktigt uppdrag att genomföra i just den här regionen, och om han misslyckas så kommer det med all säkerhet stå honom dyrt. Men det kan väl inte bli värre än att han förlorar sin titel och jobbet som polis kapten? Även om det så sker kommer hans kontakter se till att han återfår jobbet eller något likvärdigt.

Demetrio ökar volymen på stereon. Musiken dunkar i bilens kraftfulla högtalare, och han dunkar med med sina händer på ratten. Hans självsäkerhet är övertydlig när han för fram sin Lamborghini i den höga hastigheten, samtidigt som han sjunger och diggar med i låten. Han har alltid tyckt att han sjunger riktigt bra, och jämför sin röst ofta med sångare som Robbie Williams, och sitt utseende med David Beckham.

”My baby, my baby, can’t see how blind you make me!” Sjunger han högt och kör med glädje ner I en vattenpuss mitt på vägen för att sen skratta glatt åt hur den mötande bilen får allt vatten på sig.

”You paint me blue! La, la, laaa yihoo!” Trallar han vidare på låten och verkar totalt bekymmerslös trots att han för bara några timmar sedan tappade bort Le Chiffre och Bond i en skiten liten by.

Ett stort misslyckad naturligtvis, och Coldolskii var otroligt förbannad på honom. Men med sin naturliga charm lyckades Demetrio lugna ner honom och lovade att han skulle få tag i dem, inom ett dygn.

Sen skiljdes männen åt. Coldolskii fick plötsligt bråttom till ett möte, och därmed lämnade han den italienska polisen helt åt sitt eget öde.

Nu släpper han på gasen, bilen saktar ner och han kikar på en liten parkeringsplats längre fram. Där står inga bilar, så han bestämmer sig för att svänga över vägen. Hans mage kurrar av hunger, vilket den har gjort enda sedan han köpte en proppfylld kalkon baguett i den där jäkla byn, och lagt den på passagerarsätet intill. Nu längtar han efter att få sätta tänderna i den.

Först stannar han bilen rakt över två parkeringsrutor, men ett intensivt glittrande i ögonvrån får honom att upptäcka en vacker ljuvlig vykortsvy. Nedanför parkeringen ligger en stor inbjudande sjö som ses vara omringad av berg och tät skog. Så varför ska han då stå parkerad här uppe? Han gör en rivstart med bilen och svänger ner på den ojämna stigen som inte alls är gjord för att köra på. Det är dock inget som bekymrar honom. Hans tjänstebil är inte bara råsnabb, den är tålig som en stridsvagn också.

Han stannar bilen på gräset några meter ifrån vattnet. Det ser ut som om sjön har blivit fylld till bredden av vatten som inte har någonstans att ta vägen. Flera träd står med stammen under vatten, och badbryggan verkar ha förlorat fästet i bottnen eftersom den ligger långt ute på sjön och driver.

Demetrio stänger av stereon. Nu vill han sträcka på sina ben, andas frisk luft och njuta av sin baguette i lugn och ro. Bestämt fattar han tag i brödet och öppnar upp dörren som glider uppåt mot taket. Det är då som hans polisradio i bilen börjar göra ifrån sig knastrande obehagliga ljud.

Rynkandes på näsan tonar han in rösten på radion som pratar på energisk franska. Han lyssnar uttråkat på vad personen säger, och han blir inte ett dugg förvånad då det handlar om en fortkörande bil på La Gane vägen, som antagligen råkar vara hans bil. En vårdslös förare kallar de franska poliserna honom för, ja då har han visst hört allt. Med meddelandet i bakhuvudet kliver han smidigt ut ur Lamborghinin.

Den söta doften ifrån skog och sjö omringar honom direkt, och tystnaden är näst intill magisk. För en stund står han helt stilla med slutna ögon och njuter av rofylldheten som naturen skapar omkring honom. Solen står fortfarande högt på himlen, och för första gången just idag får han njuta av den och värmen som den skänker. Tyvärr kan han ej njuta länge, ty små tankar vandrar runt som små spöken i hans hjärna. De franska poliserna är på jakt efter honom, då måste han göra sig beredd på den typen av konfrontation, tänker han och lägger undan baguetten på en stubbe precis intill.

Galant öppnar han upp motorhuven på sin bil som stiger långsamt uppåt på egen hand. Under motorhuven finns dock ingen motor, utan här huserar det som vanligtvis kallas bagageutrymmet. Här förvarar han en första hjälpen låda, plus tre olika typer av vapen. Det är ett relativt tuff val han står inför. Franska poliser använder vanliga pistoler, så därför måste han ha ett vapen som är snäppet värre helt enkelt.

Vapnet som ligger längst in är det största och bär märket H&K UMP9, en riktig värsting som är näst intill oanvänd. Enda gången han har användt den var på skjutbanan på militärstationen i Rom. Suget efter att få använda den igen blir för påträngande för Demetrio, och han plockar fram den med glädje för att sätta ihop delarna och ladda den med fullt magasin.

När det är klart ställer han ner vapnet på högkant emot framvagnens stötdämpare, stänger motorhuven och hämtar sin baguette. Äntligen. Med en tung suck, ett försök att slappna av, sätter han tänderna i det mjuka vita brödet. Lugnt och stilla, halvstittandes på huven tuggar han i sig allt det goda som fyller upp baguetten. Inget verkar kunna förstöra denna härligt stillsamma stund.

Inget förutom möjligen de där sirenerna…

Demetrio kastar ett öga över axeln upp mot vägen. Ännu ser han inget, och fortsätter istället njuta av utsikten och maten. Tjutandet ifrån ett uttryckningsfordon närmar sig snabbt, men Demetrio förblir lugn där han sitter. Snart är oljudet så nära att han kan tycka sig se blåljus reflekteras i plasten om hans baguette. Eftertänksamt tar han en tugga, stirrandes på bergen i fjärran.

De tjutande sirenerna upphör. Med sin skarpa hörsel fångar han upp ljudet av en bildörr som öppnas, sedan smälls igen och där efter hörs kvistar som bryts. Antagligen, tänker han, är det en person som trampar över gamla kvistar då den är på väg ner till honom.

Han har rätt i sin gissning. En kvinnoröst, mjuk, men bestämd tilltalar honom på franska. Demetrio vrider på huvudet så att han ser henne.

” Excusez-moi. Est-ce votre voiture? Nous avons reçu une notification de la vitesse et la description s'applique à votre voiture. Vous travaillez pour la police italienne?” Säger hon på snabb franska med frågande blick på den polisklädda mannen ifråga.

Det var alldeles för många franska ord på alldeles för kort tid. Demetrio hann bara förstå första biten där hon frågade om det var hans bil. Men det kan göra detsamma. Med ett leende plockar han så upp sitt vapen i bägge händerna och riktar siktet mot kvinnan. Hennes första reaktion är att dra sitt vapen, men hon hinner knappt få tag i det innan ett enda skott i tinningen tar hennes liv. Den livlösa kroppen framför Demetrio faller mjukt i gräset och han skyndar sig, helt oberörd vidare upp mot den franska polisbilen.

På avstånd skymtar han ännu en kvinna i polisuniform som sitter i passagerarsätet. Hon verkar skynda sig i att försöka ta sig ut. För en sekund tittar hon ut genom fönstret och ser honom med ett vapen som är riktat mot henne. Hon vill inte tro att det här är sant, så hon ruskar skrämt på huvudet istället för att försöka ducka det skott som plötsligt ekar över området. För någon sekund tror hon att han missade henne, och hon fumlar efter sin pistol i ren panik. Men så ser hon allt blod, och känner sig för halsen. Därefter kommer en enorm trötthetskänsla och hennes syn blir allt mer oklar. Det sista hon ser är en mörk skugga som passerar vindrutan, sen slocknar hennes liv för evigt.

Förardörren öppnas vårdlöst på andra sidan av den döda kvinnan. Bilen står otroligt dumt till här uppe, synlig för trafik som kör förbi. Så Demetrio försöker skyndar sig.

Som om han vore helt oberörd av kvinnoliket, sträcker han sig till dataskärmen som sitter där handsfacket i vanliga fall sitter. På skärmen läser han den information han tidigare fick in på sin radio, angående hans bil. Men det är inte det han vill åt. Han trycker ivrigt på knappen som bläddrar bakåt i tiden bland meddelandena.

Tillslut dyker det upp. Ett meddelande, på franska såklart, som innehåller signalementen på de två män som han måste fånga snarast möjligast. Ett fundersamt veck bildas mellan hans ögonbryn när han försöker förstå resten av meddelandet.

”Stupido francesio va! Tala språk jag förstå. Kom igen nu.” Bråkar han med datan, högt och tydligt. Så läser han meddelandet ännu en gång med ännu mindre tålamod än förut. Det står om en speciell väg, och att en explosion inträffat. Ej kan han förstå sambandet med incidenten och de två männen, men namnet på vägen räcker för att ska kunna ta sig närmare sina två måltavlor. 

”Ciao Bella!” Blir hans avskedsfras till den döda kvinnan innan han smäller igen dörren till bilen och tar sig ner till sin. Vapnet han håller i är ganska tungt så han slänger upp det på ena axeln när han går med stadiga steg förbi liket som ligger i det mjuka gröna gräset. För honom finns där ingen på marken, om så bara ett tomt skal av en person som ingen kommer att minnas i framtiden. Det är inget som han ens reflekterar över. Viktigast av allt är att minnas namnet på vägen som han fick ifrån den, enligt honom, idiotiska franska polis datan. Den dator som han har sin bil är betydligt modernare, med olika språkvals funktioner, röststyrning och webbläsare.  När han tänker på det så kändes det lite som att förflytta sig 10 år tillbaks i tiden när han befann sig i den franska polisbilen.

När slutade fransmännen att utvecklas? Tänker han förbryllat när han duckar ner under bildörren och tar sin plats bakom ratten i sin Lamborghini.

Medan dörren långsamt hissas ner, knappar han in vägens namn, ”La Croix Jalu” på gpsskärmen och gör en tung besviken suck. 13 mil härifrån finns närmaste utfart till just den vägen.

Han biter ihop nickandes. Med livet som insatts, med äran i behåll och allt det där, är han redo att göra vad som krävs för att rentvå ETA ifrån det dåliga rykte som Le Chiffre gett dem. Som om det inte vore nog med namn, även SMARSH, den italienska maffian och nu även Brittiska underättelsetjänsten är ute efter samma man. Just nu så leder britterna, och de spelar inte på samma spelhalva som resterande orginisationer, och därför är det ytterst viktigt för Demetrio att få tag i Le Chiffre innan det är på tok för sent.

Han säkrar vapnet innan han lägger det i sätet bredvid. Vore förargligt om han råkar skjuta sig själv oavsiktligt, tänker han och slänger i backen på bilen. Bilen skumpar snabbt uppför stigen tillbaka ut på parkeringsplatsen. Där stannar han upp.

En personbil har parkerat intill den franska polisbilen, och en äldre herre verkar inspektera insidan av den. Demetrio höjer på ögonbrynen och ruskar på sitt huvud. Vore det inte lättare om vanligt folk slutade att lägga nosen i blöt hela tiden?

Lätt hade han kunnat skjuta mannen ifrån sin bil, men han låter bli den här gången. Han kör därifrån, och lämnar mordgåtan åt den där gubben och resten av det franska folket. Något måste de ha att göra så att han kan få göra sitt jobb ifred.

Snart dunkar musik ur högtalarna återigen, och Demetrio sjunger med för glatta livet. För vem vore han att sörja när att ta liv är hans andra jobb?