Kapitel 1-2

Kapitel 1

Bokens Le Chiffres båt, en rätt stor och lyxig sådan låg förtöjd i Saint Malos hamn sedan 3 månader tillbaka. Tack vare en snäll farbror med vitt skägg som betalade själva platsen åt Bokens, så fanns det ingen bättre plan än att stanna just här, i norra Frankrike. Det var egentligen ingen som tänkte eller ens visste om att han faktiskt än idag vandrar och andas luft på denna jord. Slutet hade varit otroligt nära den där natten då han blev skjuten en gång och slagen med något trubbigt tillhygge till dess att han slutade andas. Någon hade tillslut räddat honom. Någon… Vem var det egentligen? En namnlös själ, som tydligen hade ansett att hans själ skulle få överleva den natten.'

Efteråt så hade hans liv blivit något helt annorlunda. Många skulle nog ha trillat ner i det kriminella träsket igen, men Le Chiffre tog den långsamma och rätt plågsamma vägen tillbaka som innefattade fattigdom och ensamhet. Men som en van och skicklig pokerspelare tog det inte lång tid innan han återigen spelade hem pengar som gick rakt ner i hans egen ficka. En gång vann han, något stort och kopiöst, han vann en lyxyatch. En som liknade den han ägde under tiden som han hade jobbat åt terroristorginisationen SMARSH.  Den båten blev hans hem och han vägrar att byta ut den mot varken pengar eller en lägenhet. Han vill inte binda sig till en stad, och pengar har han nu så att han överlever, för ett tag framåt åtminstone.

Det var mitt på dagen, och Bokens Le Chiffre hade en ledig dag, vilken han tillbringade i sin båt. Han jobbade som croupier på det enda casinot i staden vill tilläggas. Det passade honom bättre än att jobba på ett dagis, som han faktiskt provade på i en halvtimma, men hans sjukdom som gjorde att det då och då blödde ifrån hans blinda öga skrämde de små barnen. Det gick inte att övertyga dem att han inte var ett hemskt monster, så han stövlade därifrån och dagisfröknarna suckade besviket. Ännu en man som kom och gick ur deras ensamma liv.

Ensam är även Bokens, särskilt nu när han ska äta sin lunch helt solo vid ett stort bord för 6 personer. Trögt går det också, maten är inte särskilt god och han vänder hellre blicken mot fönstret för att se på horisonten där segelbåtar guppar i suddig förklädnad. Tanken att släppa loss, segla vidare och möta horisonten passerar förbi för stunden, och gaffeln täckt av pasta stannar några centimeter ifrån hans läppar. Så mitt allt lugna stillsamma bryter ett högt bankande igenom. Bokens rycker till så flera pastaskruvar trillar av gaffeln och landar både på och utanför tallriken. Vilken röra! Hans ögonbryn drar ihop sig och han skickar en högst irriterad blick mot ytterdörren. Bankandet fortsätter envist då ingen tycks vilja öppna dörren.

Precis intill på bordet ligger en ihopfälld laptop, den tar han nu till sig och öppnar upp den. För att försöka slippa undan gamla kollegor som antagligen vill ta livet av honom, så har han installerat en kamera utanför ytterdörren, väl gömd för vaksamma ögon. På datorn klickar han upp en stor ruta som visar hur en mörk man med afrikanskt påbrå står och bankar med en knuten näve på hans dörr. Le Chiffre harklar sig och skjuter ifrån sig alltihop, dator, tallrik, bortkomna pastaskruvar, ja allt åker bortåt ifrån honom då han reser sig upp ifrån stolen som är det enda som är fastskruvat i golvet.

Han behöver inte gå ända fram till dörren för att öppna den. På väggen knappt 3 meter ifrån ytterdörren finns en liten panel med knappar som går till olika finesser i båten. Han trycker på en av dem som får ytterdörren att börja skjutas åt sidan. Personen som dyker upp bakom dörren hinner knappt möta Bokens ögon då Bokens helt enkelt vänder ryggen till och återtar snart sin plats vid matbordet. Men denna gång sätter han sig på soffan precis framför fönstret istället. Därifrån har han full koll på ytterdörren och så även mannen som har kommit på besök.

”Vädret är verkligen fint idag!” Säger besökaren muntert och håller upp två vita brev som han viftar lite med. ”Varför sitter du inne? Du har ju ett enormt soldeck förtusan!” 

Le Chiffre blir direkt rastlös av frågan, vet inte vad han ska svara och tar fram sin inhalator och dushar svaljet med den amfetaminrika luftrörsvidgaren.  Besökaren sätter sig på en av stolarna vid bordet och lägger fram breven med adressen uppåt framför Bokens. Då sker det en liten förändring i Bokens ansikte som åtar sig en fundersam uppsyn. Ett av breven har en kungakrona symbol i ena hörnet.

”London, England, 7/5…” Läser han något sammanbitet ifrån det som står på poststämpeln.

”Bränn det.” Föreslår besökaren kvickt.

Bokens tittar på mannen tveksamt. Kondo, som mannen heter har han känt i snart 3 år, båda har liknande kriminell bakgrund och där finns tillit mellan dem. Ändå så tvekar han och plockar upp en näsduk som han torkar bort blodstrimman med som nyss dök upp i hans vänstra ögonvrå.

”Om jag bränner det kommer jag alltid undra vad som stod i det” säger han självklart. Han börjar sprätta upp brevet medan det andra, mer ointressanta får ligga kvar på bordet.

Under tiden så kikar Kondo runt i rummet för att se om Le Chiffre har gjort någon ny förändring sen sist han var här med posten. Och något fångar hans uppmärksamhet ganska snabbt. Smidigt reser han sig ifrån stolen och går iväg. Bokens tänker inte ens på det och viker upp pappret som låg i kuvertet

.

”Monsieur Bokens Le Chiffre

Lägenhet 37, Våning 4

218 rue de la Tombe-Issoire

24291 Saint Malos

Frankrike

En person med konstaterad aids-infektion har uppgivit att du kan ha utsatts för smittorisk. Utifrån smittskyddslagen, av omsorg om din hälsa…”

Bokens reser sig långsamt upp utan att sluta läsa och börjar vandra iväg ifrån bordet.

”…Och för att du, om du är smittad, inte skall smitta någon annan är du skyldig att kontakta sjukvården och låta provta dig. Om du inte hör av dig inom tio dagar kommer detta anmälas till smittskyddsläkaren (det kan innebära att Förvaltningsrätten efter en dom beslutar om t.ex. tvångsprovtagning).

Personalen har fullständig tystnadsplikt angående de uppgifter som framkommer vid ditt besök.

Med vänliga hälsningar

Sir John McColl

Allt som han just läst verkar roa honom, och han småskrattar lite för sig själv. Dock så bedrar han sig själv och en våg av stress slukar honom direkt därpå.  Sir John McColl, hur vet den mannen att han fortfarande är vid liv? Varför står hans riktiga namn skrivet på pappret när han numera lever under en ny identitet?

Han slår sig ner vid bordet igen och greppar tag om datorn. Orden Aids och smittad är som bortblåsta när han låter fingrarna knattra på tangenterna i rasande fart. Han söker på Sir John McColl på alla sätt och vis, irriterande nog blir han tvungen att emellanåt torka rent sitt öga ifrån blod. Syntomen av hans sjukdom blir värre så fort han blir stressad. Även luftvägen börjar kännas trängre vartefter sekunderna går. Men han envisas med att inte ta fram sin inhalator, han måste ta reda på varför ett sådant här brev skickas ifrån England med hans riktiga namn på. Under tiden som han söker efter svar så hostar han och harklar sig för att få luft genom det trånga luftröret.

En bit bort i rummet står Kondo och han tittar frågande på Bokens som verkar ha fått något slags anfall igen. Däremot så behöver han inte bekymra sig över det, eftersom det är Le Chiffres problem och inte hans. Istället bestämmer han sig för att fråga sin vän om föremålet som han hittade undangömt under en hög av filtar.

”Hallå du, Rémy!” Han håller upp det tjocka repet i ena änden och låter den tjocka knuten i slutet av repet hänga i luften. ”Piskar du mattor med den här? Eller leker du och någon av dina brudar dragkamp med den?”  Hans leende breder ut sig i hans mörka ansikte och en rad av gnistrande vita tänder varvade med guldkronor blottar sig. Rémy var Bokens nya förnamn numera, och trots 3 år av vänskap så hade Bokens aldrig berättat hela sanningen om sitt förflutna, varken som bankir hos SMARSH eller om sin barndom.

Han sänder en snabb blick åt Kondo.

”Nej.” Svarar han hest utan något vidare intresse med ögonen numera riktade på dataskärmen. Det börjar bli en frustrerad jakt, hans tålamod tryter mer och mer. Ingenting han söker på tar honom närmare Sir John McColl. Hostattackerna tätnar dessutom, så han ger sig tillslut och använder inhalatorn. ”Den där saken och jag har ingenting gemensamt.” Påpekar han efteråt angående repet.

”Inte?” Kondo skrattar till som om det vore den löjligaste bortförklaringen någonsin. Retfullt släpper han repet mitt på bordet med en rejäl duns. Han noterar småflinandes hur Bokens försöker ignorera honom, men såklart, han avslöjar sin nervositet med att som vanligt sätta två fingrar mot högra tinningen samtidigt som han vilar hakan mot tummen. Då skrattar Kondo igen och sätter sig ner vid bordet.

”Det ser ut som om du sitter på en hel del snuskiga hemligheter…” Roat tittar han ingående på Le Chiffre som möter hans blick utmanande.

Det blir tyst då ingen av männen vägrar ge sig. Bokens tänker såklart tillbaks i tiden när han en gång, och bara den gången använde repet under ett högst ovanligt möte med James Bond, den brittiska agenten. Repet hade sedan glömts kvar där på den mörka platsen, men av ren skär nyfikenhet återvände Bokens till platsen en kort tid efter att han hade lämnat sjukhuset och fann repet som han sedan tog med sig därifrån.

”Kom igen.” Ber Kondo barskt, men utan några större resultat. Det enda svar han får av den andra mannen är en något så när irriterad harkling och deras ögonkontakt bryts då Bokens sänker ner blicken på dataskärmen igen. Då ger Kondo upp för den här gången, och han funderar på om han skulle ge sig iväg. Hans vän verkar inte speciellt intresserad av att vilja umgås med honom.

Just precis som han börjar lyfta sig ifrån stolen så upptäcker han något väldigt skumt. För precis bakom Bokens dator ligger det oöppnade brevet och något i det blinkar rött, likt en järnvägssignal, eller möjligen en tickande bomb. Han har svårt att bestämma sig vad det liknar mest, men han är inte lika obeslutsam då han tar brevet och river upp det inför en snopen Le Chiffre.

Han häller ut en liten svart apparat, inte större än hans tumnagel, i hans hand och håller den synlig för Bokens som spänner sig i hela ansiktet, blicken blir sylvass.

”Och vad kan det här möjligen föreställa?” Kräver han med allvarlig ton. Om inte du öppnar munnen nu Rémy så dödar jag dig, tänker han i sitt inre.

”Ge mig den.” Blir Bokens enda svar på frågan och får den lilla apparaten i sin hand utan några protester, även om han känner i luften att Kondo är rätt så frustrerad på honom. Men just empati har aldrig varit en stark sida hos honom, så Kondos dåliga humör rinner lätt av honom. Bekymmer lägger sig över hans ansikte istället då han försöker minnas om han sett någon liknande manick tidigare. Och det tar inte många sekunder innan det kommer till honom.

”Gelterx Xcai. En sändare med information.” Förklarar han.

Kondo rynkar förbryllat på pannan. ”Information?”

Besvärat torkar Bokens blod ifrån sitt öga. Han vill inte ha några fler hemska överraskningar. Det räcker med att någon Sir i London vet om att han fortfarande lever oc h att han kan ha blivit smittad med HIV. Det är ändå inte slut på överraskningar, hur mycket han än önskar det, för på hans datakskärm dyker det plötsligt upp en svart ruta med stora vita bokstäver.

ELLIPSIS

Den följs av flera svarta rutor med text på. Bokens stirrar förskräckt på skärmen.

Har du glömt?

Du kom undan

ELLIPSIS

Denna gång ska du dö

Kondo kan inte se skärmen, men förstår på Le Chiffres ansiktsuttryck att något inte står helt rätt till.

”Vad är det med dig? Gick datorn sönder?”

”Nej.” Svarar Bokens och slår igen laptopen. Meddelandet har nått fram, och han klarar inte av att se hur skärmen fullkomligen bombaderas av fler hot och ordet Ellipsis. ”Sitt kvar, jag kommer snart.”

Han reser sig ifrån soffan, lämnar datorn och Kondo bakom sig med kvicka steg.  Så efter 5 år har de lyckats lokalisera honom. Han borde ha tänkt bättre, handlat annorlunda och framförallt inte låtit sig lita på någon. Därmed blir han otroligt misstänksam mot sin vän. Kan han ha ett finger med i spelet? En kall kår rinner ner längs ryggaden på honom när tanken slår honom, att hans såkallade vän egentligen är en fiende.

Hand vänder och går tillbaka ut i det stora rummet där Kondo sitter kvar, precis som han bad honom göra.

”Vem sa du att du hade arbetat för tidigare?” Frågar Bokens honom känslokallt. Hans vänstra hand glider ner i hans vänstra byxficka för att försäkra sig om att nyckeln han behöver ligger kvar. Han bevittnar hur Kondo skruvar motvilligt på sig.

”Det är lite komplicerat.” Säger Kondo, medveten om att det inte var det han hade sagt tidigare då Bokens hade ställt honom en liknande fråga för något år sedan. 

”Är det allt?” Bokens ögon stirrar otåligt på den andra mannen som nickar. ”Då har jag inget mer att säga.”  Det går knappt att ta miste på att Bokens verkligen menar det han säger. Under de livsavgörande sekunderna som går då Kondo funderar på sitt nästa drag, så skyndar sig Bokens att ta på sig sin ytterkavaj. Han trycker även på en knapp på panelen och sen rör han sig i rask takt ut i en korridor som leder till de resterande rummen.

Då reser sig Kondo upp med förvirrad uppsyn. Så här har Rémy aldrig betett sig förut. Svårpratad må han vara, men det här är en ny sida av honom som känns allt mer illavarslande. Kondo skyndar sig ut i korridoren och hinner se Bokens gå in i rummet längst bort innan dörren slår igen.

”Vad i helvete.”  Han springer fram till dörren och rycker i dörrhandtaget. Dörren är låst. Så han backar några steg med tunga frustrerande andetag. ”Vad fan håller du på med?!”

Innanför dörren gör sig Bokens redo för en liten simtur under vattnet. Allt har han tänkt på ifall det skulle ske en dag att han måste överge båten. I det här rummet finns en lucka i golvet till exempel, den öppnar han och sneglar som hastigast ner på det mörka mystiska vattnet. Pengar, mediciner och en nyckel är det enda han packar på sig i fickorna som han sluter igen.

Han ignorerar fullständigt Kondo och än mer vad som kommer ske med honom härnäst. Utan att tveka börjar han sänka ner sig genom luckan och ner i det ljumma vattnet. Han sträcker sig efter andningsregulatorn och sätter tänderna över munstycket det sista han gör innan han försvinner helt ner under vattenytan.

Uppe i båten har Kondo upptäckt att alla vägar ut är låsta, inte en enda knapp på panelen reagerar när han trycker, inte ett enda ljud hörs. Han knyter nävarna av ilska. Ut ska han. Någonstans måste det finnas en knapp som låser upp allt som Le Chiffre spärrade.

Då kommer han på det som kan vara lösningen. Han springer fram till bordet och sliter åt sig laptopen som Bokens lämnade kvar efter sig. Vårdslöst öppnar han upp locket på den.

Det som hans ögon sen möter på skärmen gör honom minst sagt förbluffad. Ruta på ruta överlappar varandra i nästan hundratals med samma ord som återkommer hela tiden och för varje sekund som går dyker nya rutor upp. Alla klädda med samma vita text mot kolsvart bakgrund.

DÖ

DÖ

DÖ

Kondo andas snabbare och snabbare. Saker och ting börjar falla på plats för honom. Rémy är en hans fiende, inte vän. Han har blivit lurad, och nu är det tänkt att han ska dö på denna båt. I ren panik börjar han trycka på datorns alla tangenter, men inget händer. Absolut ingenting ger honom gehör. Hans ögon vandrar över bordet påväg mot fönstret, men ett ettrigt blinkande fångar upp hans blick. Sändaren ligger otroligt nog kvar på bordet och han sträcker sig efter den.

En enormt öronbedövande explosion hörs ljuda över hamnområdet. Folk stannar upp i sina vardagliga sysslor med blickarna vända mot lyxyatchen som numera är slukad av eld och mörka rökmoln. Något sådant här hade aldrig tidigare skett i denna lilla lugna stad, så många av åskådarna får panik och tar sig snabbt bort ifrån platsen både till fots och med sina båtar.

Brinnande föremål faller ifrån himlen, och under vattenytan far bitar ifrån båten fram likt missiler neråt djupet. Ingen av dem lyckas träffa Bokens där han befinner sig simmandes bara några meter ifrån det som en gång var hans enda hem. Bubblorna ifrån andningsregulatorn blockerar det mesta av hans synfält, men det oroar inte honom mest - utan vad som kan kommas vänta på honom uppe på land, om han hinner ta sig så långt det vill säga.

På andra sidan av hamnen står en välklädd medelålders man i kostym av dyrare slag i sällskap med vad ser ut som en polis, men något verkar inte helt rätt ställt. Mannen i kostym tar upp en kikare, med den söker han av området kring Le Chiffres brinnande båt. Än så länge ser han inget misstänksamt så han sänker ner kikaren igen men håller fortfarande blicken beslutsamt kvar på båten.

Komradion på hans kollegas axel börjar knastra i bakgrunden, och båda lyssnar vaksamt på orden som ljuder ifrån den.

”Vi…vi ser… honom inte.”

”Verkar som vi lyckades denna gång.” Ler polisen belåtet.

Den andra mannen spänner käkarna i tvivel. ”Lyckades med vadå? Spränga ännu en båt värd miljoner är inte att lyckas.” Hans röst är kylig och dryper av likgiltighet. Kikaren åker upp igen med förhoppning om att något bevis ska dyka upp antingen i vattnet, eller uppe på land.

”Jag tror fan inte att han kan ha överlevt.” Fnyser polisen nedlåtande. Några förbipasserande tittar frågande på de bägge männen, de undrar nog varför polisen inte är på andra sidan av hamnen där det brinner för fullt.  Men de säger inget, för polisens iskalla ögon som skär rakt igenom dem skänker endast rädsla och ingen trygghet. De fortsätter vidare längsmed kajen, något mer fundersamma än tidigare, medan de bägge männen står kvar på sin plats.

En dryg minut hinner landa fören mannen i kostym fångar något högst intressant i kikaren. Där, på andra sidan ser han Le Chiffre ta sig upp ur vattnet på en rostig stege, tillsynes helt oskadd då han rör sig väldigt obehindrat upp på kajen.

”Turen verkar förfölja Le Chiffre.” Säger han med en kall, näst inpå likgiltlig stämma. Han vänder sig till sin kollega med förakt över hela ansiktet. ”Döda honom!”

Kapitel 2

På sin sida av hamnen finns inga tecken på några fiender, Le Chiffre joggar fram i tunga blöta kläder och försvinner in i närmaste gränd som dyker upp. Efter honom följer ett mörkt spår av vatten, lätt för vem som helst att hitta och ta upp jakten på honom.  Helst skulle han behöva göra ett vilseledande spår, ett som kan ge honom tid, inte ta tid ifrån honom. Han svänger in genom en liten port som leder honom in i ett godslager som är bunkrad med stora trälådor varvat med gråa containrar. I några sekunder stannar han upp, men inte för att hämta andan, han är trots sina 45 år mycket vältränad och därför känns inte tanken att möjligen klättra upp på lådorna så främmande.

Ändå så tar han sikte på något helt annat föremål när han sätter fart på benen igen.

Några av lagerarbetarna tittar mycket förvånat på mannen som i dyngsura kläder slänger in sig i en obemannad truck och utan några som helst problem tjuvkopplar den på några få sekunder. Sådant här var en gång vardagsmat för Bokens. Fram tills han var 17 år levde han på gatorna i Albaniens huvudstad Tirana, och gjorde vad han behövde för att överleva och försökte undvika att komma på kant med de större pojkarna. 

En gång kriminell, alltid kriminell. Han som har försökt leva som en hederlig man de senaste 5 åren har nu brutit löftet och är påväg utför. Till hans försvar så gör han endast vad vilken man som helst hade gjort i hans situation.

Han pressar gasen i botten och sicksackar fram mellan lådor och folk som knappt hinner se sig för. Inte går den snabbt, högst 15km/h och han hade kunnat springa ifatt den utan problem. Fördelen är att så fort han klev på trucken så slutade hans spår. Nu blir han svårare att hitta, vill han intala sig själv.

I en korsning svänger han av till vänster och fortsätter köra till dess att han når en återvändsgränd.

Han tar sig smidigt ur fordonet i farten och springer bort till den enda dörren i sikte. Trucken hörs köra in i något i bakgrunden som dånar något förskräckligt, men Le Chiffre ger det inte ens en tanke. Turen följer med honom då dörren är olåst och han kan ta sig ut ifrån lagret obemärkt.

En kastvind viner igenom gränden han nu befinner sig i. Gamla höstlöv dansar med i vinden, men några lyckas han klämma ner på jorden igen med sina svarta skor då han springer tvärs över gränden och in på en sidogränd. Nu gäller det bara att springa så fort benen förmår. Han laddar sig med två duschar ifrån sin inhalator innan han sätter fart igen.

Då och då slänger han ett öga över axeln för att försäkra sig om att de inte har hunnit ikapp honom. Han vet vilka som är ute efter honom, och han har, som då de sköt honom sist, inga pengar att tillfredsställa dem med. Och numera handlar det inte om några bortschabblade miljoner, det enda de vill är att döda honom.

När han når slutet av gränden når han ännu en gränd, lika trång och ödslig som den han kom ifrån. Han tar till höger, sen stannar han efter några meter för att se sig omkring. Han lyssnar till olika ljud och försöker identifiera oroväckande sådana. Det hörs inga motorljud, fotsteg eller mänskliga utrop, sådana ljud som vore mest alarmerande, men ändå känner han sig inte ett dugg tryggare.

Han skulle kalla det för en arbetsskada då han varit med om liknande situationer fler gånger än vad han hade önskat. Fast då var han aldrig ensam på spelplanen, och han bar alltid en pistol i ett rött axelhölster.

Oavsett vilka som hade anlitat honom och hans tjänster på den tiden så hade han alltid sett till att försöka hålla sig i bakgrunden. Han är ett matematiskt geni som endast vill stå i rampljuset när det handlar om pengar. Vem som dödade vem och varför brydde han sig föga om när han tvättade pengar åt terroristorganisationer och så kallade frihetskämpar.

Nu har hittat fram till en mörkgrå dörr av stål i slutet av vägen. Fumligt plockar han upp nyckeln ur byxfickan som känns trångare än vanligt. Måste bero på att de fortfarande är genomdränkta. Han sätter nyckeln i dörren och vrider om. Någonstans i närheten hörs sirener tjuta, och han kikar uppåt i gränden, sedan till höger för att försäkra sig om att han fortfarande är ensam. Skulle någon dyka upp nu så skulle han med största sannolikhet klara sig härifrån oskadd. Bara han är tillräckligt snabb.

Han smiter in genom dörren som stänger sig bakom hans rygg.

 Det är kolsvart i det lilla förrådet han befinner sig i. Ivrigt letar han upp strömbrytaren på väggen som skänker el upp till den ovala lampan i taket. Den ger ett sådant starkt ljus ifrån sig att han för en kort stund inte ser ett dyft.

Ändå börjar han direkt med att knäppa upp sin vita skjorta under ytterkavajen, och låter bägge plaggen falla handlöst till golvet. Han hukar sig ner för att ta fatt i den mörkröda ryggsäcken på golvet.

 Allt som sker nu är extremt påfrestande, och han börjar känna att han inte gör det här tillräckligt snabbt. Ryggsäcken är fylld till bredden och verkar inte sjunka ihop en centimeter när han drar fram en skjorta ur den, samt en fickkniv han har haft sen han var 9år gammal.

Nätt och jämt hinner hans ena arm igenom ärmen på skjortan, innan något hårt pressas emot hans bakhuvud. Han tvekar inte för en sekund på vad det är eller vem som håller i pistolen riktad mot hans huvud. Rädslan av att dö har han aldrig lyckats skaka av sig genom sitt hårda kriminella liv. Hjärtat börjar rusa, hans andning blir mer ansträngd. Han sväljer hårt.

”Jag… jag ska fixa pengarna.” Han hör själv hur dåligt det klinkar. Det var exakt samma ord han tryckte ur sig minst lika nervöst den gången som de sköt honom sist. Frågan är, kan han verkligen överleva ett skott i huvudet?

”Jasså?” Frågar rösten bakom honom. ”Res dig upp.”

Utan några proster ställer sig Bokens upp, armen glider ur skjortärmen, men han fångar skjortan i sin hand. Så vänder han sig om med ett uttryckslöst ansikte som ett försök att dölja sin rädsla. Hans ögon möter en pistolmynning först och främst, sen riktar han ögonen på personen bakom pistolen. Han blir först paff av synen, sen blir han irriterad. Mannen som hotar honom med pistolen är den brittiska agenten, James Bond.

”Vad vill du ha?” Undrar Bokens spänt. ”Pengar? Sex?”  Det sista ordet slänger han in som ett sarkastiskt skämt, och hoppas verkligen inte det är just därför agenten är här.

James ansikte förblir väldigt strikt och hårt, även fast Le Chiffres fråga roar honom en aning. Han sänker ner pistolen några centimeter så den hamnar i höjd med Bokens hals. Nog vet han att vapnet är onödigt, Le Chiffre är ingen som äger någon teknik när det gäller självförsvar. Men det är inte därför han är här, för att klå upp eller döda Le Chiffre. Han höjer sin andra hand och håller fram ett spelkort som är avskuren på mitten.

”Odolzheniye.” Säger han på ryska vilket betyder tjänst. Han är inte nog så säker på om Bokens kan ryska, men han själv känner till och kan några hemliga koder som folk använder i terroristorginisationer. Avskurna kort använder de sins emellan ibland för att ge varandra meddelanden i tysthet.

Le Chiffre tar emot kortet som råkar vara spader kung. Och han vet precis vad det betyder, men Bond däremot verkar inte ha någon större koll.

”Vy Vybrali ne tu kartu. Piki oznachayet zagovor.” Svarar han Bond på ryska. Ett språk som han lärde sig redan som 14åring.

Däremot så är inte Ryska ett språk James behärskar, det är bara ett fåtal ord och meningar som han kan. Så därför väljer han att maskerar hela situationen med ett dråpligt skämt.

”Vad vill du göra, sa du…?!”

För Le Chiffre är situationen fortfarande väldigt allvarlig, och om han ska kunna överleva måste han fly nu. Han småskrattar lite besvärat åt Bond medan han drar på sig den svarta skjortan.  Strax bakom honom, under ett kamouflage färgat skynke står hans enda hopp för överlevnad.

”Ostav’te menya v pokoye.” Häver han ur sig och fattar tag om skynket med bägge nävarna. Han hinner inte mer än så. Än en gång får han känna hur pistolen möter hans huvud. Vad är det agenten egentligen vill honom? Frågar han sig själv och blir bara mer och mer irriterad. Han måste ta sig härifrån illa kvickt innan torpederna finner honom.

”Släpp skynket, Le Chiffre.” Beodrar James hårt. ”Jag har spelat Wild Card med män som har haft fler och större ärr än dig.”

Besvärat och irriterat håller Bokens upp kortet som Bond gav honom. ”En kung utan kropp betyder att halshugga en ledare.”

”Spader betyder tjänst.” Kontrar Bond med en stenhård röst.

Bokens ruskar vagt med huvudet åt agenten, och tänker hur fel han har. Ändå väljer han att inte säga något om det. ”Vilket betyder att du är en idiot som söker upp mig.”  Försiktigt torkar han bort lite blod ifrån sitt öga med sin näsduk.

Ögonen på Bond smalnar och han får ett bistert drag över munnen. ”Det var inte du själv som iscensatte explosionen. Någon eller några är efter dig. ”Säger han listigt. ”Och nu befinner du dig vid ett vägskäl, och dina val är ganska få.”

För att pressa och kanske till och med att skrämma Le Chiffre än mer så motar han pistolen mot hans skallben. Och det verkar ha effekt. Le Chiffres ansiktsuttryck går ifrån förargad till osäker på en millesekund.

”Vad vill du jag ska göra?” Kräver han otåligt. ”Hm? Halshugga din boss?”

”Du?” Nu breder sig ett litet flin ut i James ansikte. ”Du som inte ens kan slå mig i ett pokerspel.”

Han sänker pistolen ifrån mannens huvud. Inför honom står en mycket pressad man, som vill åt det som befinner sig under skynket. Bond ser allvaret i situationen, men i jämförelse med Le Chiffre, känner han sig självsäker på att han skulle klara av att bemöta männen som just nu letar efter den förredetta giriga bankiren. Å andra sidan skulle det kunna ge Le Chiffre möjligheten att smita, om de dyker upp här och nu. James ser att enda möjligheten att få dem bägge levande ur det här, är att gå efter Le Chiffres plan. Så han avvaktar Le Chiffres nästa steg.

”Roliga timmen är slut.” Menar Bokens som tröttnat på agentens närvaro. Han förflyttar sig närmare skynket. ”Jag är inte intresserad av att hjälpa dig.”

Det har aldrig funnits på hans lista att hjälpa en fiende, inte ens en före detta fiende som Bond råkar vara. Även om han själv inte tillhör kategorin brottsling längre, så finns det inprintat i hans ryggrad sen barnsben att hålla sig undan ifrån myndigheter.

”Måste jag påminna dig om vad som händer om du nobbar kortet?” Agenten ger Bokens en misstänksam blick.

Samtidigt drar Bokens av skynket och under blottar sig en helvsvart sportig motorcykel. I skenet av lampan glänser den som om den hade kommit direkt ur fabriken. Bond rör inte en min av åsynen.

”Nej. ” Svarar Le Chiffre kortfattat. Han vet mycket väl vad som kan hända, men han tror inte att James vet, så därför känner han sig säker.  Kortet lägger han undan på motorcykelns säte medan han tar på sig den fuktiga ytterkavajen. Han försöker att inte tänka på vad James Bond möjligtvis kommer att göra härnest, men hela situationen är ofattbart påfrestande. Med nästintpå darrande hand plockar han upp sin inhalator som han sätter till munnen. Han trycker bara en gång, sen sväljer han och andas ut.

Bond iaktar Le Chiffres rörelser och ansiktsuttryck noggrant på avstånd. Plötsligt hörs sirener eka alldeles i närheten. Bägge männen tittar hastigt mot dörren som står öppen, sedan på varandra.

”Ge mig kortet.” Beordrar James och sträcker fram handen. Utan att direkt tveka så ger Bokens honom det, vilket han skulle få ångra. ”Det ska bli ett nöje att hjälpa dig.” Påstår Bond, och stoppar kortet i ena byxfickan.

Först inser inte Le Chiffre vad agenten pratar om. Och han står snarast som ett fån medan James sätter sig på hans splitter nya motorcykel. Men så inser han ändå vad han just gjorde. Han gav honom ett halvt kort med spader kung på. Innan han ens hinner göra något åt saken så fattar Bond tag i hans krage på skjortan. Deras ögon möts, Agentens hårda som sten.

”Sätt dig.” Befaller han Bokens. ”Nu!”

Om han inte hade varit själv, om hade haft sina livvakter kvar, då hade aldrig den här situationen uppstått. En fickkniv kommer han inte långt med, och inte kan hans matematiska kunskaper ta honom ur denna högst frustrerande sits. Förargad tar han sin plats på passagerar sätet bakom James. Han vill säga något, men istället tar han en sup ifrån sin inhalator. Må amfetaminet lugna honom innan han dör av ilska, tänker han.

Det öronbedövande dånet ifrån motorn slår emot väggar och tak i det lilla förrådet. James vrider på gasen, och fordonet rullar snabbt ut genom dörren.

Just när de kommer ut rullandes hörs det rop långt bakom dem. Nervöst kikar Bokens sig över ena axeln. Långt där uppe i gränden syns två mörkklädda män. Den ena på motorcykel medan den andra springer emot dem. Mannen som springer gapar något åt sin kamrat och ett skott avlossas emot dem.

”Använd den här.” Säger James och räcker sin pistol åt Le Chiffre . ”Missa inte.”

Han drar på fullt med gasen och kör ut på vägen i slutet av gränden. Bakom dem hörs fler skott avlossas, men ingen är ens i närheten av att träffa. Le Chiffre håller pistolen mot ena armen med mynningen riktad åt trafiken bakom dem. Han avfyrar ett skott i blindo, sen kastar han en hastig blick över axeln för att se om han träffade någon.

Det hade han naturligtvis inte gjort, vilket i sin tur gör honom generad. Någon som vore lätt att döda däremot sitter precis framför honom. Men så dum är han inte. För just nu rusar de fram i över 100km/h, och inte så långt bakom ligger den andra motorcykeln. Återigen testar Bokens att avfyra pistolen, och denna gång tittar han vart han siktar. Torpederns motorcykel ser ut att rycka till häftigt. Le Chiffre håller andan med sänkta ögonbryn. Det är det enda han får se. James svänger hastigt åt vänster i en korsning som tvingar Bokens att snabbt vända sig framåt och han fattar tag i agentens jacka. De far framåt på den långa raksträckan som blir mer och mer trafikerad ju längre ifrån hamnområdet de kommer.

Inte så långt därifrån står en kritvit jaguar parkerad intill en park, som är full av folk och rörelse.  Bilen med sitt låga tak och strömlinjeformad kaross ser ut att passa mer på en racer bana än mitt i en liten stad.

Ensam i bilen sitter den medelålders mannen som hade beodrat Le chiffres död tidigare. Han ser inte glad ut och har sin mobil klämd mellan örat och axeln. Hans händer är fullt upptagna med att skruva till en ljuddämpare på en PPK pistol.

”Du påstår att han inte är ensam längre, så vem är i hans sällskap?” Frågar han personen i andra änden. Medan han lyssnar otåligt så kollar han på den lilla dataskärmen placerad upp på instrumentpanelen.

”Skicka den.” Beodrar han personen kallblodigt utan att ta ögonen ifrån dataskärmen. Det dröjer några sekunder, och han lägger undan pistolen i passagerar sätet under tiden. Nästa gång han lägger blicken på skärmen så har ett foto dykt upp. Det är rätt suddigt, men han ser att det är Le Chiffre och en okänd man sittandes på en motorcykel. Nonchalant trycker han på en knapp. Datorn börjar söka i en online databas efter den okända mannens identitet. Flera namn och profil bilder flimrar förbi intill det suddiga fotot, och det verkar som om det är påväg att bli ett bottennapp. Han fördriver dötiden med att dricka ur sin kaffemugg och glo på folket som rör sig förbi hans bil.

”Rör inte bilen.” Morrar han lågt åt ett barn som kollar in hans bil närgånget. Så blinkar det till i ögonvrån. Han sätter ner muggen och tittar förläget på datorns matchande profil bild. Det ante honom. Han tar upp samtalet med personen i mobilen igen.

”Le Chiffre har syltat in sig i den brittiska undertjänsten.” Informerar han kyligt och sätter igång bilens motor. ”Nej, kod 72 gäller fortfarande. Fånga dem och döda Le Chiffre så avgör jag vad vi gör med Agenten senare.”

Samtalet avslutas. Mannen stoppar mobilen i innerfickan på sin kavaj och knappar smidigt fram en karta på skärmen som visar hans fyra torpeders positioner i staden. Två av dem kör på samma väg, och det avgör saken tänker han. Med gasen i botten kör han rakt ut i den trafikerade vägen och missar en annan bil med hårsmån. Folk stirrar efter den vita jaguaren, men föraren sitter helt oberörd, påväg mot sitt efterlängtade mål.