Kapitel 3-4

Kapitel 3

Lunch tiden har tagit slut för de flesta i den lilla staden. Folk som har besökt sina favorit resturanger, börjar nu trafikera gatorna påväg tillbaka till sina jobb. Det som inte förväntas i denna lilla idyll är jakten som drar igenom staden. Snabba starka hästkrafter dånar mellan de höga husen som ligger längsmed huvudleden där jakten precis är i fullgång. Där står det bilar parkerade ut med hela vägen, folk promenar, många jäktandes till sina jobb, på de breda trottoarerna.

En intet ont anandes kvinna med en barnvagn väntar tålmodigt vid ett övergångsställe som korsar vägen. Ingen av bilisterna ser ut som om de har någon som helst lust att stanna upp i några sekunder för att släppa över henne till andra sidan. Så hon fördriver tiden med att rätta till täcket vilket omsluter hennes söta lilla ögonsten. Tillslut så ser hon i ögonvrån hur en bil stannar upp, och hon börjar leendes gå med ögonen fästa på bebisen. Det är först då hon blir varse om oväsendet. Oväsendet får henne att se upp med en förskräckt blick där hon nu står mitt i gatan. Innan hon har hunnit blinka kör en motorcykel förbi henne så fort att barnvagnen nästintill välter omkull. Hon hörs skrika i panik. Skrik som försvinner i dånet av ännu en motorcykel som passerar övergångsstället.

James och Le Chiffre som satt på den första motorcykeln hinner knappt ägna en tanke åt damen i nöd. James är för upptagen med att koncentrera sig på att ta sig fram i den tätnande trafiken, och hans passagerare försöker hitta ett bra läge och tillfälle att skjuta på. Dock är det svårt när bilar som ligger framför tvingar dem in i ett sicksackande mönster gång på gång. Ena sekunden har Bokens den andra motorcykelföraren i sikte för att i nästa sekund därpå se sig själv sikta på en bil bakom dem.

Ett skott avlossas, men det är svårt att avgöra ifrån vilket håll det kom. Inte ens Le Chiffre är säker på om det var han som sköt. Men så avlossas ett till skott direkt därpå som träffar plåten på bilen som de just precis passerade.

Beskjutningarna försätter de skärrade åskådarna i panik. Nu börjar de skynda sig ifrån platsen, många gapandes åt varandra att ta skydd.

Mitt i all panik befinner sig två poliser som oturligt nog för deras del sitter till häst. De bevittnar allvarsamt de två motorcyklarna som drar förbi på några sekunder. Som om det inte vore nog dröjer det inte länge fören ännu en motorcykel kör förbi, tätt följd av en vit sportbil.

Den ena av poliserna, en kvinna, börjar rapportera till stationen vad som just sker på huvudleden.  Sedan sprids informationen snabbt mellan polisbilar och media. Ur högtalarna på nästan varenda bil pratas det snart om vad som just sker i lilla Saint Malos.

”Just nu pågår en hemsk, otroligt hemsk polisjakt på Rue Cassini vägen. Det rapporteras om skottlossning och fortkörande fordon. Alla som befinner sig på Rue Cassini bör ta skydd i närmaste hus. Ni som kör bil skall genast köra in till trottoaren! Ge galningarna företräde så ni inte råkar ut för en hemsk olycka!”

Mannen i jaguaren lyssnar kritiskt på meddelandet. Misstänksamt tittar han sen i sidospegeln efter polisbilar, men ser inte ett enda blåljus i fjärran.  Han drar ett djupt kontrollerad andetag och lägger blicken på vägen framför honom istället. Nu börjar övrig trafik glesna ty folk tar meddelandet på största allvar och ses styra sina bilar bort ifrån väggrenen. Detta ger honom fri sikt. Längre fram skådar han nu Le Chiffres motorcykel och han gasar på rejält för att hinna ikapp.

I sin vänstra backspegel ser Bond allt som sker bakom dem. Nu när trafiken av någon anledning har mer eller mindre försvunnit så blir chansen att ett skott träffar dom olyckligt större. Åtminstone så länge Bokens inte skjuter tillbaka. Han börjar undra vad mannen bakom honom håller på med egentligen. Det lilla han kan skymta av Le Chiffre indikerar på att han siktar, men inte skjuter ett enda skott.

”Du är rädd för att dö, men ännu räddare för att använda ett vapen?!” Säger James högt för att överrösta både vind och motorn.

Det sarkastiska skämtet går inte Le Chiffre förbi, och i ren irritation svarar han, ”Har du skämtat klart?” 

Sedan utan att sikta, trycker han på avtryckaren. Kulan skjuts iväg och träffar ganska snabbt marken precis framför den närmaste motorcykeln.

Nästa sekund kommer en kula vinandes emot Le Chiffre, som han inte kan se, men han registrerade smällen. Som om det vore av ren instinkt lutar han sig åt höger, och av ren tur missar kulan honom med någon centimeter. Vänstra sidospegeln exploderar däremot i ett enda splitter när den blir träffad istället.

Le Chiffre sväljer en klump i halsen av rädsla. Nästa skott kanske träffar honom, oddsen är stora och sannolikheten hög. Blod börjar sippra fram i ögonvrån framför hans blinda öga. Med den lediga handen tar han darrigt fram sin näsduk för att torka bort blodet. Som om det vore livsnödvändigt framför att försöka skjuta ihjäl männen bakom honom.

James som inte längre kan se vad Bokens gör, fokuserar sig på vad han själv ska göra härnest för att de båda skall överleva åkturen. Om han svänger in på en sidoväg kan han kanske med tur skaka av sig någon av dem. Först verkar det vara det enda alternativet, fast så ser han en lastbil som kommer körandes i motsatt riktning en bra bit upp på vägen.

”Pistolen!” Befaller Bond Le Chiffre, och sträcker sin högra hand bakåt efter vapnet. Den numera uppvärma småsvettiga pistolkolven landar i hans hand. Han sluter näven om den och riktar pistolen kallblodigt mot lastbilen.

Tre skott avfyras i rad på varandra. Ett spränger lastbilens vänstra framdäck, ett annat punkterar ett av de bakre däcken, vart det tredje hamnar är ett mysterium.

Lastbilens släp börjar okontrollerat glida åt vänster samtidigt som chaffören i panik ställer sig på bromsen. Ju hårdare han bromsar, dessto mer kanar släpet ut över vägen. Bond siktar in sig på springan mellan släpet och de parkerade bilarna intill trottoaren. För varje sekund blir springan mindre och lastbilen kommer allt närmare.

Le Chiffre stirrar mållöst på den enorma lastbilen, och undrar ärligt talat varför han fortfarande sitter kvar på motorcykeln. Plötsligt knycker hela motorcykeln till höger, och han fattar krampaktigt tag om handtagen som befinner sig strax under passagerarsätet. Målinriktat styr Bond den svarta Yamahan in i den smala springan.

Le Chiffre blundar omedvetet. Hans hjärta slår hårt, hans andetag har upphört. För honom känns det som om universum befinner sig i slowmotion. Men så hörs en hög smäll och han slår upp ögonen förskräckt. Så lättad han blir för en sekund när han inser att han fortfarande är vid liv, men att se James framför honom kör igång hans inre åskmoln igen.

”Vad är det du försöker göra? Döda mig?” Frågar han Bond förargat och känner på sin hals där det svider ilsket. Något har rivit upp ett sår som nu blöder en hel del.

Bond svarar inte honom. Hans blick är fixerad på den vänstra sidospegeln. I den bevittnar han en av torpedernas död då denne kör in i en parkerad bil och ses flyga rakt in i ett skyltfönster.  Hysteri utbryter bland stadsborna som råkar befinna sig i och utanför affären.  Tillfället rusar inpå, nu eller aldrig. Bond stoppar nonchalant sin pistol i axelhölstret innan han ökar kraftigt på farten.

Långt bakom dem dyker Jaguaren upp i nästa ögonblick, och mannen i den får kasta foten på bromspedalen i åsynen av lastbilen, vilken blockerar hela vägen framför honom.

Däcken skriker mot asfalten i flera långa hemska sekunder. Tillslut stannar bilen helt, en meter ifrån en frontal krock med lastbilens enorma släp. Mannen klämmer hårt om ratten av ren skär ilska. Hur många män har han redan behövt förlorat på att jaga Le Chiffre genom åren?

 Blotta åsynen av den sargade kroppen som ligger livlös på asfalten strax utanför hans bil gör honom nästan blind av raseri. Ändå försöker han att inte visa sina känslor utåt, gör man det så är man svag och då hör man inte hemma i hans bransch!

 En yngre man rör sig oroligt emot hans bil, som om han undrade ifall föraren var vid liv.

”Nej, jag har inte tid med det här.” Muttrar föraren kyligt. Han lägger i backen för att komma bort ifrån mordplatsen, sen flera meter därifrån gasar han runt bilen så den ställs i motsatt riktning.

Då dyker det upp två polisbilar samt en ambulans i hans färdriktning. Men han räds inte polisen ett dugg. Med ett känslokallt anlete kör han rakt emot dem, och som han förväntar sig väjer de för hans bil.

James sneglar i backspegeln flera gånger för att försäkra sig om att ingen har tagit upp jakten på dem återigen. Han får också en glimt av Le Chiffre som sitter med sin hand mot halsen som ser oroligt blodig ut.

”Är du okej?” Frågar han med en allvarlig blick riktad mot spegeln.

”En liten skråma, och du beter dig som om jag vore påväg att dö.” Han drar knappt på smilbanden då frustrationen över situationen överskuggar allt. Han vet inte längre vart han är påväg, vart agenten tänker ta honom eller varför. Misstänksamt blänger han på Bond. Oddsen står mot varandra. Är han numera gripen av den brittiska underrättelsetjänsten, eller ligger det verkligen en tjänst bakom det avskurna kortet?

Dom ses lämna en stor korsning på en svart yamaha, och kör i riktning mot en enslig landsväg som kommer leda dom rätt ut i frankrikes storslagna natur.

Och vem är det som ser dem, om inte en polisklädd man i en polisbil som det står Polizia på med stora mörka bokstäver över karossen. Bilen står gömd bakom ett rött fallfärdig skjul intill en av vägarna som leder upp i korsningen Le Chiffre och Bond just körde igenom. 

”Oh yeah, nu äntligen händer saker.” Flinar polisen för sig själv och startar upp bilen. Motorn hörs knappt gå, och det är det fina med italienska polisbilar. Dom är som gjorda för att smyga sig på byten med.

Medan han styr bilen långsamt ut på vägen, ringer han upp sin chef via det trådlösa telefonsystemet. Två signaler går fram innan en man med mörk ton svarar i andra änden.

”Det är jag, Demetrio.”Svarar polisen med en lätt italiensk brytning. ”Si si, no problemo Mr Coldolskii. Jag ska inte döda honom. Han ska leva, si si.”

Under tiden kör han samma väg som han såg motorcykeln ta, i laglig fart för stunden.

Han nickar åt sin chefs ord mycket allvarsamt. ”Du inte oroa dig. Jag fixar detta. Du bara följa mig.” Tycker han, eftersom det ändå är själva idén som ligger på bordet just nu. Samtalet avbryts efter Coldolskiis sista ord. Demetri rättar till sig i den behagliga stolen och passar på att börja sjunga lite för sig själv. Så fort han ser den vita jaguaren dyka upp i backspegeln så sätter han igång blåljuset med enkel knapptryckning. Förvånade bilister väjer undan för den skenandes polisbilen, som är tätt följd av en besynnerligt lyxig jaguar.

Kapitel 4

Den storslagna franska naturen som det pratas så mycket om både i Frankrike och utanför gränserna, är just bara var det är, en massa prat och påhitt. Denna sommar är ovanligt kvav, blöt och trist. Många vattenflöden har svämmat över, som i sin tur har framkallat flera jordskred runt om i landet. Vägar som en gång löpte fram genom skog och dal likt slingrande ormar är antingen översvämmande bitvis eller helt tillintet gjorda när jorden rämnat. Som om det inte vore nog har flera skogar brunnit upp, inte av intensiv värme, utan av stora kraftiga åskoväder.

Trots all denna skada och det tråkiga vädret så gör sig sommaren ändå påmind då naturen fortfarande myllrar av grönskande vegetation längsmed vägar och åkrar denna molniga eftermiddag.

Långt ute i vad som skulle kunna kännas som en ingenstans drar en svart motorcykel fram på en oasfalterad väg, som endast brukas av traktens bönder i vanliga fall. Marken är mjuk, bitvis hal och lerig på sina ställen. Föraren verkar ignorera faktumet lerig och kör på i närmare 100km/h utan någon tvekan. De tjocka däcken som endast är gjorda för asfalterade vägar gör ett dåligt jobb, och skvätter upp lera både på karossen och de två kostymklädda männens byxben.

Le Chiffre, passageraren där bak är mer irriterad över smutsen än vad föraren, James Bond verkar vara. Agenten har ett smutsigt, men ack så välbetalt jobb att han inte behöver bry sig ett dugg om något plagg blir förstört. Pengar är inte heller ett problem för Bokens, dock så är han mer pedantiskt lagd och där av hans irritation. Det syns i hans välrakade ansikte, de minimala antydningarna av frustration och utledhet är som fasklistrade.

2 timmar tidigare hade de återigen fått sällskap av män som var ute efter honom. En polis bil tätt följd av en vit bil jagade dem igenom och runt om en lantlig by. Tillslut där mitt inne i byn, som var konstruerad likt en labyrint, lyckades James med att skaka av sig de bägge bilarna. Denna gång avlossades inte ett enda skott. Något som försatte Le Chiffre i fundersamhet i flera minuter efteråt.

James sneglar ner på bensinmätaren och noterar hur den oranga visaren ligger strax ovanför det röda strecket. Snart tar bensinen slut, och här finns inte en enda bensinmack i sikte. Inte så konstigt dock, han har medvetet kört dem rakt ut i ett ödelandskap för att minska risken att Le Chiffre ska få lusten att dra sig ur deras lilla överenskommelse.

Rakt framöver dyker det så småning upp ett stort skjul som står en bit bort ifrån den leriga vägen, ute på en gammal överbeväxt åker. Utan att fråga efter samtycke svänger James av ifrån stråket och ut på den ojämna åkermarken. Några meter utanför skjulet stannar han motorcykeln helt, stänger av motorn och allt blir näst intill knäpptyst.

Det enda som bryter naturens vackra tystnad är Le Chiffre när han kliver av motorcykeln, och utan ett enda ord så går han den steniga stigen upp till skjulet.

James sitter kvar medan han följer den andra mannen med en misstänksam blick. Så fort Le Chiffre försvinner in genom springan mellan de höga dörrarna, så får James ett snett leende som sprider sig upp till ögonvrån. Vad än Le Chiffre planerar att göra där inne så lär det inte bli till hans egen fördel, åtminstone är det vad Bond tänker se till. Han svingar smidigt sitt ben över Yamahan, låter nyckeln sitta kvar i låset, och börjar leda den upp emot det gamla skjulet långsamt.

I det dunkla mörker som vilar inne i skjulet rör sig en mystisk skugga. Då skuggan närmar sig ljuset som letar sig in genom fasadens springor så träder ansiktsdrag stilla fram. Hans ansikte blottar sig i de sparsamma solstrålarna som knappt orkar tränga igenom de mörka molnen som börjat tona upp sig på himlen. Det ena ögat kisar emot solen innan ansiktet försvinner in i mörkret återigen. Han vandrar runt för sig själv, Le Chiffre, och funderar på hur han ska avsluta den här resan på snabbaste och bästa sätt.

 I sin hand håller han sin gamla fickkniv, utfälld och han väger oddsen emot varandra. Genom sina år har han lyckats döda ytterst få obetydliga personer på egen hand. För det mesta har han betalat andra för att göra jobben åt honom, då det varit absolut nödvändigt. Men det är inte hans spelplan. Att döda andra. Han fäller ihop kniven beslutsamt och låter den glida tillbaka ner i byxfickan.

Gnisslet ifrån en av dörrarna bakom honom fångar hans uppmärksamhet. Bond är påväg in, och med sig har han Bokens dyra motorcykel som efter dagens åktur har sjunkit drastiskt i värde.  Le Chiffre sneglar lite nonchalant åt ekipaget och tar sig sedan en snabb dusch ifrån inhalatorn. Snart är denna behållare slut, men han har en till med sig som tur är.

Sen närmar han sig motorcykeln med ögon som studerar den allvarsamt. Halva fordonet är täckt av lera, resten av det som syns i det snåla ljuset är vita markerade repor som korsar den kolsvarta lacken. Som om det inte vore nog är framlyktan sprucken, likaså är vänstra sidospegel knappt obefintlig.

Han öppnar munnen, påväg att säga något, men Bond avbryter honom direkt.

”Borde den inte tilltala dig mer nu?” Frågar han med en lurig glimt i blicken. ”Nu när ni båda har ett ärr över ögat.”

Ett knappt leende ses skymta i Le Chiffres ansikte för någon sekund. Inne i huvudet pågår ett surr av kalkyleringar, och när han tycker sig ha svaret på vad alla skador skulle kosta honom så skrattar han till.

”Jag tror, Mr Bond, att ni är skyldig mig 7 200 Euro.” Han ser rakt in i Bonds blå ögon som knappt har någon färg i det dunkla mörker som täcker honom. ”2 030 endast för framlyktan.”

”Typiskt.” Säger Bond med en viss sarkasm vilandes i tonen. ”Jag hann nästan se fram emot att få bevittna din personliga konkurs.”

Ett uttalande som ger Le Chiffre en irriterad uppsyn. ”Min konkurs?” Ifrågasätter han samtidigt som hans högra hand glider ner byxfickan där fickkniven ligger.

”Jag tror att det enda du hade kvar av värde var den här…” Säger Bond klurigt. ”Jag börjar undra om motorcykeln verkligen är betald, eller om du vann den genom ett poker spel.”

Bokens gör allt för att se så oberörd ut som möjligt av den andra mannens uttalanden. ”Ja, jag vann den.” Säger han som om det vore det mest självklara i hela världen.

”Men pengarna du spelade med var inte dina egna.” Hugger Bond in med en fasad som hårdnar allt mer. Han betraktar Bokens som verkar bli allt mer besvärad av konversationen.

Ett flyktigt flin passerar över Le Chiffres ansikte. ”Till skillnad från dig så har jag bättre förutsättningar i poker.  Jag vinner i spel, och jag vinner på aktiebörsen. ”

”Sist jag hörde någon vinna en miljonsumma på aktier så var hela potten satsad i ett bolag som mer eller mindre sprängdes i luften dagen efter.”

I ren frustration låser Le Chiffre sin intensiva blick på Bond, och drar ett djupt andetag genom näsan.

”Vilket bolag satsade du i senast?” Kräver James och ignorerar Bokens hotfulla attityd med lätthet. Han har ingen anledning att känna sig hotad av honom.

”PETA.” Blir svaret som hoppar ur Bokens mun. PETA är en förkortning på organisationen People for the Ethical Treatment of Animals, som anser att allt som skadar djuren är fel. Till och med att äta en bit kött eller dricka ett glas med mjölk är enligt PETA ett brott mot djurvärlden.

Valet av bolag gör att James oundvikligt känner sig smått road, men han lyckas galant med att dölja det. ”PETA?” Frågar han med en sammanbiten ton. ”Tycker du det såg ut som PETA, de som jagade oss?!” 

”Om det är namn du vill…” Le Chiffre kommer av sig då det börjar spelas en munter melodi i någon av Bonds alla fickor. Agenten tar fram sin kamouflagefärgade Iphone och svarar utan att ta ögonen ifrån Bokens som drar sig undan.

Det är korta ignoranta svar som Bond ger personen i andra änden. Och Le Chiffre tror sig veta exakt vad som pågår och vad som kommer att ske härnäst.

Han går fram till ett av hörnen som inte är blockerad av en massa gamla dammiga grunkor, och försöker kika ut genom en av springorna mellan fasadens träplankor. Han lyssnar efter motorljud, möjligen helikopter också, men han varken hör eller ser endera.

”Du är en idiot.” Utbrister plötsligt Bond högt.

Le Chiffre sneglar surt åt agenten. Det visar sig att han fortfarande är i samtal med någon, men vem han egentligen ville kalla för idiot är svårare att få grepp om. Helst då han envetet håller ögonen på Bokens, som om han vore beredd att ingripa ett flyktförsök vilken sekund som helst.

Att försöka fly i den här situationen är totalt meningslöst, anser Le Chiffre. James skulle nog antagligen skjuta honom i ena benet om han ens så försökte springa ut genom dörren.

Någonstans där ute väntar hans mördare, och flyget som han hade planerat att fly landet med gick för exakt… Han kikar på sin Rolex klocka, och kommer fram till att han är exakt 2 timmar och 37 minuter försenad till sitt flyg. Men om har han tur nu så kommer folket James Bond jobbar åt att erbjuda honom en tillflyktsort i utbyte mot information.

Bonds röst tystnar så i bakgrunden. Återigen tittar Bokens på honom och tar till orda innan agenten hinner öppna munnen.

”Så var är dom? Hm?” Frågar han irriterat. ”Ditt folk.”

Nu har James anlete fått en hård och bitter uppsyn. Samtalet har verkat påverka honom mer negativt än vad Le Chiffre har lyckats göra hittils. ”Dom är här inom 1 timma.” Säger han och till Bokens förtret kliver han på motorcykeln. ”Tro mig, du har lika lite chans att överleva här som du har där ute.  Sätt dig.”

”Du har så fel!” Nu är det Bokens tur att bli förbannad. ”Medan ditt folk kommer att ta emot mig med öppna armar, för jag vet det dom vill åt, så kommer folket där ute…” Han pekar rakt mot dörren, ”Att döda mig oavsett vad jag säger.”

James ruskar på huvudet. ”Nej, det var 5 år sedan. Nu vill alla se dig död, Mr Le Chiffre. Sätt dig om du inte vill möta samma öde som kungen på mitt kort.”

Deras blickar möts utmanande i 5 långa sekunder. Le Chiffre är medveten om att han inte står någon chans emot Bond om han nu skulle försöka putta av honom ifrån hans motorcykel. För det är just där skon klämmer mest, att James kör och förstör hans leksak. Men så kommer han på något som skulle kunna vara honom till fördel. Så sakta styr han stegen fram till Bond som iakttar honom allvarligt.

”Låt oss spela om vem som kör den här gången.” Ur sin innerficka på ytterkavajen fiskar han fram en bundt med spelkort. Och det ante Bond som drar en suck åt det hela, men han accepterar utmaningen eftersom han vet att han vinner. Han kliver av motorcykeln så att de kan använda sätet som bord i brist på motivation att hitta något bättre.

 Det blir såklart en omgång med Texas Hold ’Em poker, och som vanligt är Bond extremt uppmärksam på de små ryckningarna Bokens alltid får i ena ögonlocket då han bluffar. Samtidigt måste han vara försiktigt så han inte blir bluffad av själva tecknet Le Chiffre ger ifrån sig ibland.

Tillslut står de där, ensamma i ett dunkelt rum med två par kort var och avgörandet är nära.

”Du svettas.” Påpekar Le Chiffre flinandes. Korten han håller i kommer ta honom till en seger för oddsen är naturligtvis på hans sida.

Mycket medveten är James om att han svettas, inte bara i ansiktet utan på övriga kroppen också. Men han är inte varm, snarare frusen och kämpar mot en viss smärta som blir mer påträngande för varje minut. Istället för att ge ett drygt svar så blänger han åt Bokens och säger, ”Syn.”

Spänningen ligger och trycker i luften när Le Chiffre presenterar sina kort först. Så fort han vänder på dom står det klart vem som vann, även om han inte är 100% säker känner han sig enormt självsäker. Hans hand gav honom en stege i färg med drottning i topp.

”Du har 17,7% chans att lägga över min stege.” Påpekar han för sin motståndare som stirrar på honom. ”Nå?”

Arg över sin förlust lägger Bond ner sina kort utan att visa dem för den andre. Direkt börjar han fundera ut hur han ska ge igen. Aldrig har han varit en bra förlorare, och värre verkar det bli med åren. Under tiden samlar Le Chiffre ihop sina aktade kära spelkort, och just när han ska plocka upp Bonds två neråtvända kort så landar en tung svettig hand över hans egna. Han ser upp på James och ser honom luta sig närmare.

”Det kliar lite…” Säger Bond med två kristallblå ögon stirrar stint in i Le Chiffres. ”…Där nere.”  Han knycker huvudet neråt till. ”Vill du…?”

Där kom det, tänker Le Chiffre plågat, ett dråpligt skämt till förslag som påminner honom om den där förbaskade natten han helst hade velat glömma för evigt.

Ändå tvingar han fram ett vagt leende samtidigt som han drar till sig sin hand. ”Om det är repet du vill åt, Mr Bond, så sprängdes det i luften av samma män som vill åt mig.” Han snabbar sig med att stoppa korten i innerfickan, och försöker ignorera hånflinet som Bond ger honom på andra sidan av motorcykeln.

”Är du klar? Hm?” Frågar han förargat, han vill inte veta av fler skämt ifrån den incidenten. Han tar sin plats framför motorcykelns grova styre och vrider om nyckeln hårt. Långsamt tar han den fram till dörren vilken han lätt knuffar upp med framhjulet.

Samtidigt tar Bond sönder sin telefon genom att stampa på den, en gång räcker och den sak han vill åt blottar sig bland spillrorna. En liten svart platt kvadrat plockar han upp mellan tummen och pekfingret försiktigt, och den för han in under sin Omega klocka. En svettdroppe tappar fästet från hans panna och landar tyst på klockans glas där hans blick vilar. Långsamt sluter han ögonen, sväljer och drar ena handen över ansiktet, som ett försök att torka bort det ytliga tecknet på det som sker i hans kropp. Ord som tvivel och kapitulation är två helt nyskrivna sådana i hans 39åriga liv, och mot de tankarna samt känslorna måste han kämpa för att inte rent ut sagt mista livet i för tid.

Utanför möter han Le Chiffre som verkar ha funnit en sysselsättning i att gnugga på repor som förstört den fina lackeringen på bensintanken. Bond väljer att inte säga något om det, utan tar sin plats upp på passagerarsätet där bak. Medan Le Chiffre hade undvikit närkontakt tidigare när de kört, så gör James åt det mer motsatta hållet genom att trycka sig lite mer mot Bokens, och dessutom lägga sin högra hand om hans midja. I säkert 10 sekunder håller Le Chiffre andan i respons till James tilltag, och han försöker kasa framåt för att bilda något slags mellanrum mellan deras kroppar.

”Du har 17km på dig att bevisa hur mycket bättre förare du är än mig.” Säger Bond bestämt. ”Sen tar bensinen slut.” Ur innerfickan plockar han fram sina pilotglasögon som han sätter på sig. Det må vara hans självgoda inre som säger att han måste väga upp sin passagerar position med något, och solgglasögonen var det enda till hands som det nu är.

Med den informationen känns det nästan meningslöst att köra med fordonet, tänker Le Chiffre med en liten grimase. Dock så vrider han på gasen så att motorcykeln tar ett skutt framåt, och sen kör han försiktigt ut på den leriga vägen, men kör åt det motsatta hållet de kom ifrån. Dånet ifrån motorn som ljuder när han ska matcha hastigheten James hade på vägen hit, skrämmer iväg en flock med vita brevduvor ifrån ett alldeles närliggande körsbärsträd.